tricoloresfan.com

Jag råkar vara en smula gnällig av mig. Visst jag förstår att folk kan irritera sig på den men det är så jag är. Tänk efter själva, ni är i New York staden är stor och Frihetsgudinnan är magnifik. Två bra saker, det är det som de flesta tänker på. Men skrapar man lite på ytan, är lite uppmärksam upptäcker man att den berömda staden innehåller tusentals om inte miljontals störiga element. Vad är då två bra saker i sammanhanget? Förklara det för mig. Ni får ursäkta jag är inte alltid så här. Just nu lider jag av en ytterst segdragen urinvägsinfektion så allt känns mer eller mindre irriterande för tillfället. Men det går väl över snart. Jag hoppas det i alla fall. Har testat en naturmedicin som tydligen ska vara rena underverket mot sådana här åkommor. När infektion väl släpper kanske jag till och med tar och omvärderar mitt ursprungliga intryck av New York (fast det var ju bara ett exempel egentligen).

Jag har länge undrat varifrån folk egentligen får sin politiska åskådning ifrån. Man kan tycka att det borde vara så enkelt som att de med lite pengar är vänster och de med mycket är höger. Men så är det inte alla gånger. Ett historiskt exempel. Av alla ledare för ryska revolutionen alltså oktoberrevolutionen som ledde till Sovjetstatens grundade hade nästan samtliga överklassbakgrund och gott om pengar. Det var egentligen bara Stalin som hade en något modestare bakgrund. På andra sidan finns det otaliga exempel på ganska fattiga människor som trots att det egentligen är emot deras intressen bekänner sig till en högerideologi. Det här har lett mig till tanken att valet av politisk hemvist mer liknar den väg vissa går för att välja idrottslag. Jag har exempelvis en vän som är en fanatisk supporter av Leksands ishockeylag. Men. Han bor inte i Leksand, jag är nästan helt säker på att han aldrig någonsin besökt Leksand. Jag tror faktiskt inte han känner någon som ens varit i närheten av Leksand (vem gör det egentligen?). Nej, valde bara ett lag i unga år som verkade bra och höll fast vid det beslutet. Kanske är det likadant med politik. För många är det slumpen som avgör var det hamnar på samma sätt som vissa drabbas av obehagliga sjukdomar som elakartade förändringar gula fläcken medan andra klarar sig undan.

Jag har återuppväckt mitt slumrande konstintresse. I min ungdom (eller det var väl inte så länge sedan egentligen) närde jag ett starkt konstintresse, jag gick på utställningar och museer var och varannan dag. Men på senare år har jag tappat det där en aning. Det är så mycket annat som kommit i vägen och jag liksom glömt bort varför konst var så viktigt för mig till att börja med. Men nu har jag fått något av en nystart. Förr helgen var jag nämligen på en utställning som en bekants bekant höll i. Där var en konstnär som ställde ut magnifika tavlor och skulpturer som skildrade klimakteriet på ett oerhört starkt sätt. Jag tror inte jag har blivit så påverkad av något som helst alster på många år. Det är märkligt, det där. Nu kan jag inte få nog av konst. Jag springer numer på utställningar i alla dess former till höger och vänster i tid och otid. Men jag gillar det förstås. Det är fantastiskt. Jag vill ha mer.